2011-03-27

Baby she's a wild thing

Är så fruktansvärt rädd för att inte kunna känna igen. Sådär på riktigt. Aldrig någonsin. Rädd till den grad att jag inte släpper någon nära. Till den grad att jag om och om väljer ensamheten trots att det någonstans finns ett sug i magen efter något helt annat. Krossar förhoppningar och känner mig lite som en skurk. En hjärteskurk. Vill helst av allt bara släppa alla förvirrade funderingar. Bara vara och våga. För egentligen så vet jag ju att det som händer det händer och det finns en mening med det med.

(Och kanske kommer jag alltid att ha lite ont i hjärtat den här dagen i månaden. Du är fortfarande det finaste.)

2 kommentarer:

  1. Åh, du skriver så fint.
    Du är fin.

    Och jag känner igen mig,
    så otroligt mycket..
    Åh, fina du.
    Tack för en underbar blogg!

    SvaraRadera
  2. Åh hjärtat då, du släpper in någon igen när det känns helt rätt. Tiden kommer , men inte nu.
    Andas bara.
    <3

    SvaraRadera