Heaven go easy on me

Hela spiralen tycks börja gå neråt nu igen och egentligen är det väl inte ett dugg oväntat. Trampat på samma stig så många gånger att det börjar kännas som hemma. Lugnt och tryggt. Ingen panik. Jag kan ju det här nu. Vet vad som kommer hända och det känns inte ens konstigt när jag inte orkar ta mig ur sängen eller ens kolla postfacket trots att det gått en vecka och trots att det kan innehålla mer eller mindre viktiga och vuxna saker. Är bara lycklig när jag får dansa och folk frågar vad min diagnos är men jag har ju ingen sådan för det är för läskigt och jag vet att de ändå ger upp mig (för klok och vettig och bra men snälla se igenom mig då) och kanske är det ändå världen som snurrar åt fel håll. Vågar inte riskera att bli någon annan för just nu är det här precis allt jag vet och jag är så van vid att vara jag att jag inte vet vad som skulle hända om man tog bort det där som bubblar och sprudlar och knastrar och river. Vågar inte riskera att bli stabil. Behöver mer mera och mest. Kicken, vart tog den vägen?