Tre år av kärlek och en himlans massa längtan

Igår: efter tre år är jag mer förälskad än någonsin och jag saknar saknar saknar och kan inte låta bli att snyfta lite för att han är så fin.

Idag: en vecka kvar tills jag återigen får borra in näsan i hans nacke så jag äter hallon och matchar pasteller för att stå ut.

Imorgon: besöker jag tant/farbror hjärndoktor och ber om mirakel eller åtminstone lite hopp om ett sådant.

Torsdag: packar, fixar, vattnar blommor och packar lite till.

Fredag: sätter mig på ett tåg hem till mamma och pappa för att skämmas bort och kramas med alla de som står mig närmast. går sönder lite av längtan.

.

I mitten av en hurricane

Våren är så himla mycket av allt. Både i positiv och negativ bemärkelse. Fast mest bra, såklart. Som exempelvis sol, värme, fågelkvitter och nya fräknar. Torra asfaltsvägar och stjärnklara nätter. Vindar som blåser så hårt att man nästan lyfter och virvlar med. Sådant som är fint, helt enkelt.

I lurarna sjunger håkan om att vara nere men uppe på fem och jag är nog inte ens det. Trots att jag försöker. Om och om igen. Men så, under ett flyktigt ögonblick gör det plötsligt inte lika ont längre. Plötsligt kan jag stå på mina ben utan att det känns som att knäna ska ge vika. Plötsligt kan jag andas och till och med skratta från hjärtat. Och det är de där få timmarna, minutrarna eller sekundrarna som gör att man fortsätter. Att man står ut.

Den här helgen har jag bara varit. Kollat på melodifestivalen med fina vänner och förälskat mig i popkillen som lät som en ung hellström (vilket är bland det vackraste jag vet och oj vad sverige behöver sådant). Promenerat och sett hur isen på vattnet sakta smälter. Postat vykort, filat på kärleksbrev och saknat. Ätit choklad i sängen och spelat bort timma efter timma. Njutit av hur varm min lägenhet blir när solen ligger på och hur blåsten tar tag och nästan sliter med allt som kommer i dess väg. Man är ju inte en hurricane för intet, liksom.

Lite ur telefonen

Min telefonkamera är under all kritik, men i brist på annat får den då och då dokumentera såna där småsaker som kan vara trevliga på sitt sätt (och om inte annat hålla bloggen vid lite liv). Här kommer ett litet smakprov på hur det sett ut den här veckan.

Hade en ytterst förvirrad föreläsare och kladdade hästar istället för att anteckna.

Var seriös/arg/stenhård på skoltoaletten.

Idag vaknade vi av att det var vår och jag vågade mig ut på skakiga ben. Det var värt för jag frös inte ens. Att frysa är ju bara så hemskt, och det var väl ungefär det. Imorgon flyr Filip landet i tio dagar och jag har haft separationsångest hela veckan, även om jag såklart är glad för hans skull för de lär ha det så himla fint. Åh, mitt hjärta.

Alltså åh,

ni är fantastiska. Ville bara titta in och säga det. Så peppande och hjärtliga och fina som tar er tid och bryr er. Jag läser varenda liten kommentar och blir varm i själen. Tack och tack, vill bara krama om er allihopa.

Är det inte kroppen så är det själen

Känner mig lite som en atombomb. Redo att implodera vid minsta snedsteg. Implodera explodera och gå upp i rök. Så snälla gör mig inte illa, ta det varligt för annars finns jag nog inte mer. Håller inte ihop mer. Febern är försvunnen men den där ständiga värken i bröstet/hjärttrakten/armarna som gör det så svårt att andas och leva tycks ha flyttat in permanent. Flyttat in, gjort sig hemmastadd och börjat äta upp mig inifrån medan jag desperat famlar efter potentiella livlinor. Famlar för att finna något slags hopp om en potentiell framtid. Ett potentiellt ljus. Ett potentiellt något. Men fan, ibland är det bara så jävla svårt.

/behöver färga håret.

Hade kunnat haft en roligare fredag

Är så himla sjuk. Usch och fy. Ont i kroppen och febrig och snörvlig och hemskt ynklig. Har sovit i över ett halvt dygn och tycker väl att det borde räcka? Så kul är det faktiskt inte. Hoppas på att snart kunna få i mig lite näring utan att magen riskerar att vända sig ut och in, men tills dess får det duga med pepparmintsté ur finaste kaninmuggen.

Tacos, hultsfred och feber

När man är upp över öronen förälskad i världens finaste människa är varje dag hjärtats dag, hur klyschigt det än må låta. För det gör det. Men så är det. Han sätter guldkant på min tillvaro bara genom att finnas till och vara den han är. Genom att älska och låta mig älska tillbaka. Och just därför är vareviga dag tillsammans med honom värd sitt firande. Men visst, har de officiellt satt ett datum för det så ska väl inte jag vara den som är den, så lite extra blev det dagen till ära. Tacos, hultsfredsbiljetter och febrig man. Världens bästa febriga man.

Och nu undrar jag såklart, vilka träffar man på?

.

När det bara faller på plats

Det rullar på fint just nu. Idag har jag bland annat promenerat till affären med solen i ögonen och varit varm inpå skinnet. Lagat ypperligt god mat. Pratat med någon som skulle kunna bli min framtida chef. Bestämt tid och datum för en anställningsintervju. Planerat hemresa för att träffa saknade familjen. Och bara haft det bra, såklart. Imorgon är det ju dessutom kärlekens dag, och den blir med all sannolikhet lika fin som alla andra dagar tillsammans med honom, mitt hjärta.

Pastellfärger och regnbågar

Triggar min längtan efter varmare väder och fortsätter samtidigt fylla på garderoben. Det gäller ju att vara redo liksom? Pastell är dessutom mitt hjärtas färg och jag tänker bara på fluffiga moln, spunnet socker och allt annat som är sött. Från topshop, om någon är nyfiken.

Plugg från sängplats

Såhär ser min morgon ut och så även resten av dagen. Ordbajsning på universitetsnivå och som vanligt är jag ute i sista minuten. Men det tar sig. Till slut. Är ju dessutom inte helt fel att kunna spendera hela dagen i sängen, halvt påklädd och allmänt sunkig utan några som helst skuldkänslor. Siktar på att vara färdig innan midnatt, heja heja!

She is complex in all her complexions

Min kära lilla bloggbebis, du ska veta att mitt hjärta ömmar för dig även om jag inte på långa vägar ger dig den uppmärksamhet du förtjänar. Man skulle kunna dra slutsatsen att jag är en upptagen människa. Och det är jag. Eller borde vara. För istället för att ägna mig åt sådant som är viktigt tenderar jag att fastna i något slags ingenting. Som att studera vädrets växlingar mellan sol och vår och snö och vinter och kanske kanske kan jag känna hur det pirrar lite i själen. Hur det tänds en liten gnista. För samtidigt som det varit så väldigt kallt så droppar det från taken och småfåglarna kvittrar optimistiskt.

Sen shoppar jag (kanske) lite för mycket också. Fast mest second hand och då känns det ändå helt okej. Älskar att inte veta historian bakom plagget och att kunna bygga upp vilka föreställningar som helst utan att någon kan ha några invändningar för ingen vet egentligen. Tänk vilka äventyr de kan ha varit med om och nu har jag möjligheten att få ta dem med på nya. Hur fint är inte det? Favoriten just nu är dock en blus från h&m. Rund krage och kaniner. Fantastisk kombination.

Annars drömmer jag. Dygnet runt och hela tiden. Längtar, trånar och vågar hoppas igen. Det är bra för drömmer jag så lever jag och lever jag så finns jag. Och jag vill finnas. Mer än allt.

En av alla de där dagarna

Är så trött på att det ska vara så svårt. Så trött och frustrerad på denna ständiga kamp och på att känna att det är en vinst att ha klarat av ännu en dag. Trött på att behöva dalta med mitt eget psyke. Frustrerad för att det finns så himla himla mycket jag vill göra och det enda som hindrar mig är jag. Och jag är trött på att vara trött för det är ju väldigt tröttsamt och trist och tråkigt och åh, allt jag vill är ju bara att må lite bra.

Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss

Jaa, här står jag och skakar rumpa som att det vore rena rama vardagssysslan. Inget konstigt alls, jag lovar. Tycker att det här med gif:ar är ganska roligt förresten (note to self, skaffa en hobby) och om det är någon mer som tycker det så hittar ni mig här. Puss!