Älskade hatade sommarlov

På lördag kommer mamma och pappa för att hämta mig, mina blommor och alla mina bästa klänningar och ta med oss tillbaka till villan med de gråa knutarna och den blå ytterdörren. Tillbaka till villan med det knarrande trägolvet, den gröna gräsmattan och smultron i trädgården. Tillbaka till tonårsrummet med den rosa mattan och stjärnhimlen ovanför den lilla nittiosängen. Tillbaka till tonårsrummet där alldeles för många nätter har förflutit utan sömn. Där gråten och ångesten aldrig riktigt går ur väggarna och där de väl undanstoppade dagböckerna vittnar om sargad hud och ett trasigt hjärta.

Sommarlov har för mig länge handlat om att ta sig igenom en tillvaro där allting ställs upp och ned. En tillvaro där rutiner kastas om, vardagens ramar suddas ut och den trygghet som tidigare funnits i det förutsägbara försvinner. Det borde vara njutning. Det borde vara avslappnande och rogivande men jag fixar inte det där. Eller, mitt skeva psyke fixar inte det där. Tidigare i alla fall. För i år ska bli annorlunda och jag är förberedd. Efter samtal med läkare, medicinsk hjälp och oändligt med stöd. Efter att sakta men säkert tagit ett steg i taget mot ett friare liv. Efter att ha vågat släppa på kontrollen på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt är jag nu redo. Redo för att kanske för första gången på så himla länge kunna njuta och förväntansfull inför vad som komma skall. Skräckblandad förtjusning och pirr i magen. Lite jävlar anamma och enorm beslutsamhet. Det lär fortfarande vara jobbigt till och från, men den här gången ska det banne mig bli bra. Så väldigt bra.