2012-07-17

Tusen gånger tack och livet i allmänhet

Alltså tack tack och åter tack för responsen på föregående inlägg, det är ju helt galet hur fina ni är! Så himla kloka och med så mycket vettigt att säga att man knappt tror att det är möjligt. Att ni ens tar er tid att bry er om lilla mig. Blir alldeles knäsvag. Så tack, återigen. Och jo, visst är det mycket nu. Snurrar fort. Konstant rörelse. En hel del kris och kaos men det är bra. Hur knasigt det än kanske låter. För det innebär att jag samtidigt rör mig framåt. Tar ut svängarna och vågar mer. Vågar försätta mig i situationer som varit nästintill omöjliga att hantera för bara ett par månader sedan. Jag fixar det nu. Inte alltid på ett sätt jag skulle önska, men jag vet att jag numera går levande ur det, även om det river och gör ont. Nu blir det mest ytliga skrubbsår, och skrubbsår läker utan att behöva ses om alltför mycket.


Men vet ni, allra mest är det bra. Jag är bra och livet är himla bra. Ibland vill jag bara gråta några tacksamma tårar när jag tänker på hur fint allting faktiskt är, egentligen. Hur fint det känns att vara vid liv (en dag till, visst känns det fint nu hurricane). För tänk att jag faktiskt lever. Att jag faktiskt är här. Det är så mycket mer än jag ett tag vågade hoppas på och bättre blir det, hela tiden.


Och jag trivs. Trivs med att ständigt ha folk omkring mig. Trivs med att jobba. Trivs med att ha fullt upp hela dagarna och sedan slockna så fort huvudet landar på kudden. Och jag kan ta det lugnt. Jag kan andas och bara vara. Baka bullar och kakor och handla världens största godispåse för alldeles för mycket pengar bara för att det är fredag och jag är sugen.  Grilla i regnet och plocka kantareller och blåbär och få ont i magen av lite väl många krusbär. Gå barfota i gräset och njuta av att ha solen i ögonen. Ta långa promenader i skogen tillsammans med ponnyn och bli jagad av envisa sommarmygg. Det är fint. Det mesta är fint. De kommande veckorna lär bli minst lika fina och jag ska bara försöka hänga med.

5 kommentarer:

  1. Nästan jämt när jag läser din blogg undrar jag hur fasen någon kunnat beskriva mitt liv så detaljerat och fint. För inte är det jag men det är ju mig det handlar om, fast jag vet att jag inte är du och att det inte är mig det handlar om. Skillnaden är att du är från söder, blondin och äldre än mig.
    Fortsätt kämpa Matilda, du är så himla fin, duktig och extremt jävla bra (om man får använda de orden) på att skriva och beskriva.

    SvaraRadera
  2. Åh, du beskriver livet så vackert och underbart.
    Och du har ju rätt. Det är ju så. Vi är oerhört tacksamma som har fått det liv vi har - de möjligheterna, de känslorna, den rikedomen.

    SvaraRadera
  3. alltså åh, så fint skrivet & allt verkligen träffar en. <3

    kan dock inte undgå att bli nyfiken; "Vågar försätta mig i situationer som varit nästintill omöjliga att hantera för bara ett par månader sedan. Jag fixar det nu. Inte alltid på ett sätt jag skulle önska, men jag vet att jag numera går levande ur det, även om det river och gör ont." - vad är det för situationer du beskriver? vill du ge nåt exempel? <3

    SvaraRadera
  4. Ett litet inlägg som till och med peppade mig! Och Gud vad det kändes skönt att läsa att du faktiskt orkar och försöker igen och igen. Underbart!
    För du förtjänar att må super duper bra! <3

    SvaraRadera
  5. En tår föll ner för min kind, av lycka så klart.
    Blir så himla glad över att du mår bättre nu, för det förtjänar du verkligen,
    tusen gånger om och ännu mer!

    Du skriver så fint och allt träffar en på ett sådant otroligt sätt,
    dina ord letar sig in och sätter sig i hjärtat, berör varenda liten cell.
    Du förtjänar att vara lycklig, fina.
    <3

    SvaraRadera