2012-10-14

Lite instagram och en del virvlande

Jobbar mest med att hitta mig själv nu när allting inte är antingen svart eller vitt. Att hitta vem jag är. Finna regnbågarna i gråskalan. För de finns ju, jag är bara inte van. Är liksom lite vilsen. Så just nu gör jag ungefär bara sådant jag tycker om att göra. Omger mig med människor som fyller själen med energi bara genom att vara. Dricker kaffe och pratar om livet och kärleken på en uteservering trots bitande höstkyla. Äter popcorn i sängen på en helt vanlig torsdag med någon som knyter rosetter av mitt hår. Myser framför halvdåliga tvprogram med mina goaste tjejer och virvlar vinrusigt runt på ett lördagsdansgolv utan tanke på något annat än vad som är just där och då. Och det är fint och varmt och lite pirrigt i maggropen och då gör det väl inte så mycket att jag imorgon kommer att vara tvungen att gå i jeans för typ första gången det här året för att jag inte hunnit med att tvätta och allt annat sånt där som är lite för trist. Livet kan bli så när det är just livet som får stå i centrum. Och det får det ju. För resten löser sig.

Och medan jag far omkring och inte tänker så mycket så ligger kameran dessvärre allt som oftast hemma och slumrar, så då är det ju tur att det finns andra sätt att dokumentera på. Så att man inte riskerar att glömma liksom. Här är en liten inblick i instagramflödet sen senast:

En söndagspromenad i höstsolen / Ibland säger en arg enhörning allt

Sådant som ger livet lite hjälp på traven / Ville gömma mig under täcket en dag

Kalasnaglar och plåster men happy ändå / Gofrullen ni ju redan har sett

Blekte utväxten och var nöjd / Åt världsgoa gubbar

Och det var det för den här gången och nu ska jag försöka få i alla fall någon slags ordning på tillvaron inför imorgon och den kommande veckan. Men ja, nu vet ni i alla fall ungefär vad jag har för mig. Ska även komma ikapp med kommentarer och mail så fort jag betalat räkningar och liknande som tyvärr har förtur. Men det kommer. Har jag tänkt. Vill ni hitta mig på instagram är det förresten lilHurricane som gäller. Puss.

2012-10-10

Let's kiss the sky away

Och så var det ju det där med att landa. Att lyckas ta sig ner och att göra det mjukt. För även om man inte dör av lite skrapsår så svider de likt förbannat, och placerade på fel ställen tar de dessutom så hemskt lång tid att läka. 

2012-10-07

Hjärtsnurr, lördagsfrukost och finsällskap



I fredags lyckades jag på något oförklarligt vis lämna in uppsatsen två timmar innan deadline och kunde således andas ut en stund. Nya kursen och nya tag startar imorgon. Lördagen började sedan på tok för tidigt när min kropp tydligen sovit färdigt och inte alls hade lust att ligga kvar i sängen längre. Tränade, handlade och åt bananpannkakor istället. Åkte sedan in till stan och lunchade med en himmelens fin vän som jag inte sett på alldeles för lång tid och det kan ju bara vara trevligt. Kvällen bjöd sedan på vin, tre påsar popcorn och filmer av vitt skilda slag. I ett annat men minst lika fint sällskap. Ett sådant där sällskap som kramar om när det är läskigt och som finns kvar när man vaknar. Alltså, åh.
.


(Och du kära orkanhjärta. Kära lilla hjärta som bara slår och slår och slår. I takt och otakt men rakt igenom allt. Med integritet och sårbarhet. Svärta och regnbågar. Som är så litet men ändå så stort. Så starkt men samtidigt så skört och som tar två steg fram men alltid ett tillbaka. Vad gör man, när gör man och hur gör man?) 

2012-10-04

Fjärilar och kanelbullar

Igår kändes i knäna. Idag känns i huvudet. Men ja. Det är det sannerligen värt om man får göra något så fint som att dricka vin tillsammans med en lång och blåögd människovarelse av den där manliga sorten. Inte alls fy skam. Bara lite jobbigare än vanligt att ta sig upp och iväg såhär dagen efter. Och att få något gjort. Tur då att det finns något så angenämt och oerhört passande som en hel dag vigd åt den fantastiska kanelbullen. Jag tryckte i mig (eller för all del avnjöt) två och var nöjd. Tack tack. (Fick dessvärre inget gjort ändå.)



2012-10-02

Inget väger tyngre än lyckan

Var tvungen att kliva upp på vågen hos läkaren idag. Ställa mig på den där lilla plattan och möta de rött lysande siffrorna på displayen. Fyra kilo upp sedan allt rasade alldeles för fort. Det dubbla sedan i början på sommaren. Och jag trodde minuterna innan det var dags att jag skulle dö. Tänkte att helvete nu är det kört igen. Är det här vad som ska få ner mig på marken. Som ska putta mig över kanten. Vill inte vill inte vill inte. Men vet ni vad? Det kändes inte. När jag väl stod där, utan val, så kändes det inte. Ingen panik. Ingen ångest. Bara en axelryckning och jaha var detta allt. Händer det inget mer. Fast egentligen är det ju inte allt. Egentligen är det ju så himla mycket mer än så. Det är en kropp som nio månader senare fungerar precis sådär som den ska. Som orkar dansa med mig så länge jag har lust. Som klarar av att springa två och en halv kilometer utan att bli trött. Som är varm under täcket och som fryser när det faktiskt är kallt. Som kan sova lite för lite och ibland även lite för länge utan att det är kris. Som kan vara både hungrig och mätt och som jag faktiskt kan lita på när det väl gäller. Och jag ska inte säga att jag aldrig tänker. Att det aldrig finns lite för nära. För det gör det och det kommer det kanske att göra livet ut. Jag vet inte. Men något som är säkert är att lycka alltid kommer att väga tyngre än alla kilon i världen. Utan tvekan.