En liten hyllning och lägesrapport

Det rör sig mycket i det lilla orkanhuvudet just nu. Eller kanske egentligen alltid men mera nu. Sådär som det är ibland. Sådär som det kan vara när det inte riktigt är som en vill. När en inte vet vad en vill. När en måste kapa av och stänga ner. Prioritera och rikta energin. Ni vet ju. Ni har ju varit med förut. Lever gör jag hur som helst och bättre går det för varje gång. Så sent som i veckan slog det mig även att jag faktiskt är behövd. Att jag har människor som behöver mig. Som faktiskt vågar behöva mig. Vågar och vågar och det känns helt otroligt. Stort och fantastiskt. Tidigare har jag nämligen gång på gång fått motsatsen sakligt förklarad för mig. Att jag bara får utan att kunna ge tillbaka. Att jag inte klarar av att ge och att det helt enkelt är så. Att det är okej. Men det är inte så. Jag kan faktiskt ge. Jag må leva i en orkan av känslor men nog kan jag ge. Hur mycket som helst och mer därtill. Och jag har härmed bevisat, mest för mig själv men också alla inblandade, att jag klarar mig kanske till och med bättre på egna ben. Att jag inte är beroende av, men likväl behöver, mina nära och kära. Precis på samma sätt som de behöver mig. Som de vågar behöva mig. Och det gör mig så fruktansvärt stolt. Att få betyda något för dessa människor. Att kunna ha en jämlik relation och att bli sedd för den jag är. Med allt jag är. Så tack ni som känner er berörda, för att ni alltid ställer upp och för att ni vågar låta mig göra detsamma. Ni är bäst.

 I skrivande stund upplever jag hur som helst min första dansfria helg sedan höstterminen började. Har gått ut på praktik (som är så jävla rolig) och jobbar nästintill heltid plus pluggar utöver det. Går i väntans tider och drömmer om valptassar och vårblommor. Önskar att dygnet hade fler timmar men får nog ihop det ändå. Mår bra ändå. Det går nog uppåt nu.

Apati och twitter

Lite för trött och lite för mycket att göra. Väntar på böcker som snart är en vecka sena och som behövs för en tenta som ska in på fredag. Är för uppgiven för att ens bli stressad. Har för lite energi för att ens orka bry mig. Det får lösa sig på något sätt och om inte så går det väl ändå. På något vis. Vill ju mest bara sova hela dagarna alternativt dansa hela nätterna. Så i väntan på bättre tider kan de som vill alltid hänga med på twitter. Ni hittar mig som lillHurricane, såklart.

Om att leva på hoppet

Jag kan vakna upp på morgonen och vara så jävla arg. Så ledsen och frustrerad. Uppgiven på grund av att jag känner som jag gör. Att jag är så skör. Att ångestnerven klämmer innan jag knappt hunnit öppna ögonen. Att det till och med når mig i drömmarna och att jag ibland gråter innan jag ens fått chansen att vakna på rätt sida. Vägen upp blir liksom dubbelt så lång. Upp från ett jävla avgrundshål. Tar så mycket energi som knappt finns. Inte alltid såklart, men med jämna mellanrum. Och jag vaknar så jävla arg för jag vill ju så mycket mer.

Så jag bara längtar. Drömmer mig bort och fantiserar om sådant som kan komma att bli. Drömmer om framtiden och det som inte är nu. Och visst sägs det att man ska leva i nuet men det finns fan inget jävla carpe diem i detta tillstånd. Inget att ta tillvara på. Inget att fånga eller som jag kommer att sakna. Inget jag missar eller förlorar. Mitt enda hopp är ju att morgondagen blir lättare. Att morgondagen eller åtminstone dagen efter det eller kanske dagen efter den dagen blir bättre. Bara någon dag eller en dag. Vilken dag som helst egentligen för det händer bara inte idag. Inte just nu. Och jag har så himla mycket fint att se fram emot i livet att jag ju åtminstone kan glädjas över det. Längta och tråna och hoppas. För den glädjen man en gång har känt kan ju ingen ta ifrån en, oavsett om det visar sig sluta i besvikelse eller inte. Så det är därför jag drömmer. Det är därför jag är tacksam för varje dag jag kan lämna bakom mig. Det är därför jag längtar efter nya gryningar och nya kvällar. Någon av dem kommer ju att bli bättre. Och jag vet ju, att om det inte vore för min egen drömvärld så skulle jag förmodligen inte sitta här idag. Inte orka. Igen och igen. Dag ut och dag in och varje kväll. För visst handlar det om hoppet. Alltid det där hoppet.

Tillbaka i föräldrahemmet

Mätt, belåten och så himla nöjd har jag återigen placerat mig i den så välbekanta gropen i soffan. Vad är väl lite sjuka om man får vara här, liksom. De kommande dagarna tänkte jag för övrigt ägna mig åt att besvara era frågor till det här inlägget, så än finns det chans för de som eventuellt missat eller glömt bort eller vad som helst att komma med. Om inte så dyker det som sagt upp inom kort. Tills dess får ni ha en fin helg, puss!

Ynklig liten morsgris

Nyår var så himla fint och bra (trots att vi snorade ikapp alla tre) och firades tillsammans med Kajsa och Robin. Trerätters, bubbel, vin, sällskapsspel, kinesiska lyktor och så snart tolvslaget var gjort åkte myskläderna på och så bäddade vi ner oss i soffan. Perfekt, om jag får säga det själv. Promenerade slutligen hem i regnet halv fyra på morgonen och var bara nöjd och tillfreds, som sig bör. Tack vänner, för ett strålande slut och en lika fin början!

Annars har jag ungefär sovit dygnet runt sedan jag kom hem för sisådär en vecka sedan, med undantag för nyårsafton såklart, och mer eller mindre enbart levt på nyponsoppa och värktabletter. Är typ lite sjuk av allt och det verkar så fruktansvärt långdraget. Skör som jag är så blir dessutom min ångestproblematik så mycket mer närvarande när jag får för mig att jag är döende och att ingen kommer att sakna mig innan det är för sent. Hahah jaa. Jag vet ju att det inte är så. Men det kvittar liksom. Så vad gör man? Det slutade med att jag bokade en sista minuten hem till mamma och pappa för att kunna ligga i deras soffa och tycka synd om mig själv där istället. Från imorgon fram till söndag. Ska förhoppningsvis hinna bli frisk och bota lite hemlängtan på samma gång. Alltid extra jobbigt för lilla hjärtat efter en storhelg eller sommarlov. Fina familjen. Nu: packning!