Jag vet inte vad som händer nu men om det inte händer något så dör jag

Ni vet de där fem veckorna? De blev till två. Tack vare min arga mamma. Min älskade arga mamma som är beredd att gå genom eld för min skull. Och det är tur för den äter upp mig nu. Ångesten. Blockerar min hjärna. Vänder sig i magen. Får hela min kropp att skaka. Och det är tur för den kommer när som helst nu. Slår till utan förvarning. Längst fram i klassrummet, mitt ute i skogen eller klockan fyra på natten.

Och jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte längre har någon kontroll. Rädd för att sjukdomen istället kontrollerar mig. Rädd när jag vaknar på natten och vill ta mitt liv. Rädd när jag kliver ut i gatan med önskan om att bli påkörd. Rädd för vad allt det här gör med mig. Rädd för allt som inte är jag.

Och jag vet inte vad som händer nu men jag vet att om det inte händer något så dör jag. Jag är stark men det finns en gräns även för mig. Och på fredag har det gått två veckor. På fredag intar jag återigen de smutsgula korridorerna, släpar mig upp till tredje våningen och uppbådar all den lilla kraft jag har kvar för att rädda mitt eget liv. För jag vet inte vad som händer nu men om det inte händer något så dör jag.