Livets lotteri

Jag är så trött på att det ska göra så ont. Så trött på att ständigt vara jagad. Trött på att min största fiende i livet är mig. Att jag aldrig kommer undan. Och det sjuka med att vara sjuk är att det är tanken på döden som får mig att orka fortsätta. Inte för att jag inte vill dö, utan för att det finns ett slut på denna jävlighet.

Och det är ju här det är som värst. När en står på tå men ändå knappt når över ytan. När en inte orkar kliva ur sängen. Gå till skolan. Öppna posten. Prata. Lyssna. Finnas till. Bara tanken på att det är en ny dag imorgon får det att vändas i magen på mig. Jag vill inte ha någon ny dag. Vill inte ha fler dagar. Alls.

Och det är här det är som värst, för att jag måste vara stark nog att vända det själv. Jag måste vända det själv för jag är bara en i mängden. Ytterligare en siffra i statistiken. Det är såhär det är. Vissa klarar sig, andra inte. Ett lotteri med livet som insats. 

Och vem bryr sig, egentligen?