2014-04-08

Att befinna sig mitt emellan ingenting

Idag har jag varit hemma i över en månad, och jag har fortfarande inte fått några som helst besked. Jag vet inte om skolan godkänt mitt studieuppehåll. Jag vet inte om försäkringskassan godkänt min sjukskrivning. Jag vet inte om jag fortfarande kommer att få pengar från csn och jag har ännu inte hört något alls från psykiatrin. Det sistnämnda känns nästan värst. Jag har ju bytt landsting i och med flytten och min läkare remitterade mig hit. Det skulle vara brådskande. Jag befinner mig i en utsatt situation. Är känslomässigt skör. Dessutom har jag precis börjat med ny medicin som ska följas upp. Men nej, inte ett ord.

Jag är både ledsen och besviken. Trött och ångestfylld. Inte nog med att jag ska till en helt ny mottagning med helt nya kontakter, utan det jobbigaste är att flyta omkring i något slags vakuum där inget går framåt. En otrygghet där mitt liv ligger i myndigheternas händer. Och det känns förjävligt.


3 kommentarer:

  1. Åh, jag känner igen känslan, att stå i mitten och bara vänta på besked utan att kunna göra något ): Allt kommer bli bra, jag litar på att du klarar det! Styrkekram <3

    SvaraRadera
  2. Du är vacker & du är stark!

    SvaraRadera