Välkommen till verkligheten

Det är såhär verkligheten ser ut säger de på akutpsyk när jag med gråten i halsen ringer och frågar varför det tar sån tid. Varför jag inte får någon hjälp. Varför det ska behöva ta halva tiden som sjukskriven innan jag ens får en ny kontaktperson. Varför de inte följer upp min medicinering som de ska och varför de lämnar mig svävande i total ovisshet.

Jag vill så gärna kunna läsa klart min sista kurs i höst men just nu är det så himla långt borta och det är så mycket jag behöver jobba med innan det ens finns en möjlighet. Jag har bara inte verktygen. Jag fixar det inte på egen hand och det gör mig så fruktansvärt svag. Och nog vet jag alltför väl hur verkligheten ser ut men jag tänker inte finna mig i att behöva dö innan någon ser mig. Tänker inte finna mig i att det här är allt som blir. Och jag vet att man behöver vara som starkast när man är sjuk men jag tänker aldrig sluta slåss för mina egna rättigheter som människa och patient. Aldrig. Jag är alldeles för värdefull för det.