Jag har fått förfrågan om att skriva lite om min sjukdomshistoria. Om hur min resa har sett ut, vad som kännetecknar mitt mående, hur man vågar söka hjälp och om vägen till en utredning. Detta skriver jag alltså lite i backspegeln, med insikten och kunskapen som jag besitter idag. Är det något ni undrar över så är det bara att höra av sig. Antingen via kommentar på bloggen eller till lillamingo@hotmail.com. Puss!
Början på allt
Mina känslor har så länge jag kan komma ihåg alltid varit väldigt svartvita. Min sorg har varit ett avgrundshål och min lycka euforisk. Historien börjar dock i trettonårsåldern, med ett maniskt skov som höll i sig i närmre en månad och som resulterade i en sex månaders lång depressiv svacka. Från högpresterande ung tjej till fullkomlig apati. Nätter av gråt och hjärtan inristade på underarmarna.
När situationen blev ohållbar drog mamma med mig till bup, i hopp om att något skulle hjälpa. En behandling som jag själv ställer mig ganska likgiltig till, men som i efterhand var bra för vår familj. Jag blev bekräftad i mitt mående, vi lärde oss att prata om det och kunde stötta varandra. Men som de allra flesta bipolära så vände det såklart för mig också, och någon som är glad ses automatiskt som frisk och jag jag släpptes fri från vården.
Sedan har det fortsatt i samma mönster under alla år. Under en tid på gymnasiet gick jag till en privat terapeut, som i sin tur upprepade vad bup också gjort tidigare. "Du mår ju bra och vi kommer inte längre." En fras som blir oerhört problematiskt för bipolära då åtminstone mina skov är såpass korta att jag inte riktigt hinner lära mig att hantera de negativa känslorna innan det vänder, och att terapin då förmodas ha uppnått sitt syfte när jag i själva verket trampar på i samma eviga hamsterhjul.
Om att söka hjälp
När jag för drygt tre år sedan flyttade till en ny stad, fyllde tjugo och började på universitetet lovade jag mig själv att söka professionell hjälp om så blev nödvändigt, och i mitten av tjugohundraelva brast det totalt. Jag har alltid haft ganska stor självkännedom, och när jag vände mig till kuratorn på universitet var jag ytterst noggrann med att beskriva hela min problembild. Både toppar och dalar och alla stora känslor. Han var trygg och duktig och skickade en akutremiss vidare till vårdcentralen då han själv insåg att det inte handlade om enbart tonårsångest.
På vårdcentralen gick det snabbt. Jag fick träffa en läkare och fylla i självskattningsformulär. Hon konstaterade ganska snabbt att jag med all sannolikhet var bipolär och skickade mig i sin tur vidare till en specialistläkare på allmänpsyk. Där blev jag medicinerad, fick en egen kontaktperson och här är jag alltså idag.
Familjen
Jag har som sagt alltid varit öppen med min familj. Det har inte varit svårt och jag har varit trygg med dem. När jag sökte hjälp senaste gången sa jag helt enkelt att nu orkar jag inte mer. Nu fungerar det inte längre och jag behöver hjälp. Deras stöd har varit oerhört viktigt, särskilt efter att jag fått min diagnos bekräftad. Det är så otroligt många olika känslor att hantera, så mycket lättnad och så mycket sorg. Jag var hemma hos dem ofta då jag inte orkade bära allting själv och de har varit mina hjältar i all denna röra.
Jag kan dessutom tänka mig att det var en liten lättnad för dem allihopa, min familj. Det fanns äntligen något att göra. Det fanns hjälp att få. De har alltid gjort allt som stått i deras makt, men ändå inte riktigt räckt till och nu hade vi svaret på varför. Äntligen. Och på grund av allt detta, så har vi nu en helt annan och väldigt fin relation till varandra.
Min sjukdomsbild
Efter att jag fick riktig hjälp så har min sjukdomsinsikt blivit enormt mycket bättre. Jag har lärt mig att se ett mönster, jag vet ungefär vad som triggar mitt mående och jag har bättre kunskap om hur jag ska hantera min situation.
Mina depressiva skov är regelbundet återkommande under året. I månaderna runt årskiftet mår jag som sämst och sedan någon gång sommar/höst. Sedan kan jag såklart ha låga perioder mellan det också, men inte fullt så långdragna. Hypomanierna ter sig ungefär enligt skolboken. Den klassiska impulsiviteten, den sjuka hybrisen, paranoian, euforin, uteblivet konsekvenstänk samt oförmåga att hålla i pengar. Dessa perioder har dock med åren och med medicinering blivit kortare och växlat snabbare. Jag har perioder då jag är på en ganska bra nivå, med inslag av hypomaniska dagar eller bara kvällar. Ångestproblematiken är dock något jag aldrig verkar bli av med. Den är alltid närvarande, oavsett stämningsläge.
Slutligen
Att få en diagnos kan röra upp väldigt mycket känslor. Skam, besvikelse, sorg eller lättnad. Kanske alla samtidigt. Lättnad för att man har fått ett svar. För att man kan få hjälp anpassad efter just sin problematik och för att specialiserad kunskap om sjukdomen finns. Att söka hjälp är inte alltid lätt, men livet är för viktigt för att låta bli. För det kan faktiskt bli bättre, även om det inte känns så nu. Bipolär sjukdom tenderar dessutom att bli värre med tiden om man går utan behandling. Forskning menar på att hjärnan bli känsligare för varje skov man går igenom, vilket resulterar i att det blir svårare och svårare att behandla och komma tillbaka till det liv man vill leva.
För även om det är svårt att prata om psykiska sjukdomar utan att bli stämplad så är de inte mer konstiga än fysiska åkommor. Jag behöver min medicin precis som en diabetiker behöver sitt insulin. Stödet från vård och familj är mina osynliga kryckor. Och glöm inte, att även om man inte får någon diagnos på pappret så har man alltid rätt till hjälp. Och det betyder heller inte att situationen är mindre allvarlig. Det är inget nederlag. Ingen ska behöva må dåligt, och man kan aldrig jämföra känslor eller upplevelser. Så våga vara svag, för din skull.
